Aktuellt!

2023-02-15 Inom kort utkommer min nya bok Bortom tiden – om Bolöt, ett gammalt torp vid vägens slut.

Försångare

Louise Glück med flera – en raritet!
Så har ännu ett nobelpris i litteratur tillkännagetts: den amerikanska poeten Louise Glück. Ett väl valt pris, med en fantastisk poet, som dessutom är direkt och ovanligt tillgänglig i sitt språk. Några av hennes diktsamlingar finns redan översatta till svenska, och flera kommer säkert att följa. De som redan finns lär väl redan, någon timme efter att priset meddelats, vara utsålda. Den intresserade får vänta på tilltryck. Men en liten men dock hjälp finns att få: de första dikterna av Louise Glück på svenska står faktiskt att läsa i en antologi som utgavs redan 1981: FÖRSÅNGARE. Ny poesi från USA. Stewe Claeson, välkänd kännare – och översättare – av amerikansk poesi var dess redaktör, och utgivare var det lilla förlaget Rallarros. För oss som just hade startat det lilla förlaget, som en utväxt av tidskriften med samma namn, var det en av de allra första utgåvorna. Idag, nästan fyrtio år senare, finns fortfarande ett antal exemplar kvar av Försångare. Hör av dig, om du vill, och beställ ditt exemplar för 125:-/st. plus frakt. Du får då dessutom mycken annan fin, framåtblickande poesi av sexton andra amerikanska poeter.

Det råder som bekant inget överflöd på litterära tidskrifter på svenska. Några av de få som finns och framhärdar är dessutom finlandssvenska, med en omsorg om och ett intresse för svenskt språk och svensk litteratur som vi kan avundas våra svensktalande finländska vänner.
Hit hör tidskriften Horisont. I dess senaste nummer, 2/2010, publiceras en intervju som dess redaktörer gjorde med mig tidigare i våras, tillsammans med en essä om min poesi skriven av diktarkollegan Lennart Sjögren. Dessutom kan du läsa tre nyskrivna dikter: Väven, Vetarna, Vackert. (juni 2010)

Mellan varven av levandets sysslor - just nu handlar det en hel del om att bygga odlingsbäddar, frakta hem jord, sätta höstens behov av potatis och grönsaker, etc - och de stunder då tanken sliter sig och börjar formulera dikter, skriver jag texter till en bok om en månadslång resa som Gunnel och jag gjorde i västra USA i höstas. Den yttre resan med bil, ettusen svenska mil från Chicago till San Francisco, rätt över de vida prärierna, de höga slätterna och de mäktiga bergen, bildar sammanhållande ram.

I boken kommer också att ingå ett antal kapitel som vart och ett porträtterar en författare inom den vida, vitala genre som i USA brukar kallas ´nature writing´. Det innebär att de i sina verk intresserar sig för naturen, landskapet, människorna, i samspel såväl som i konflikt. Ett sådant kapitel kan du läsa i tidskriften Axess, nr 1/2010, där jag porträtterar en av de mest fascinerande av dem alla, John Haines, en idag 86-årig, ännu vital poet och författare, som i sina böcker bl.a. skrivit om sitt liv i yttersta enskildhet i Alaska. Där har han försörjt sig som jägare, odlare och trapper, tillsammans med ett och annat lärarjobb, medan böckerna långsamt fått växa fram ur vildmarkens väldiga tystnad. (sept. 2010)

Sedan ovanstående skrevs, har Axess publicerat ytterligare en artikel, den här gången (nr 6/2010) om ännu en intressant författare, nämligen Barry Lopez, bosatt och verksam i Oregon. Han tar gärna en av sina utgångspunkter i de urgamla kulturer som fanns i många delar av nuvarande USA ofta flera tusen år innan europeernas kolonisation började. Helst skriver han noveller, omväxlande med essäer. (okt. 2010)

Ännu en bekräftelse på att ämnet intresserar också i Sverige: den 24 nov. 2010 publicerade Svenska Dagbladet Under strecket min artikel om en av de verkliga giganterna när det gäller att skildra den amerikanska västern, hoten mot dess utarmning och villkoren för dess överlevnad med hälsan i behåll. Han heter Wallace Stegner (1909-1993) och publicerade såväl essäer och andra facklitterära böcker som romaner och noveller. De senare anknöt utspelades också utan undantag i samma miljöer - men då ofta med självbiografisk anknytning - som hans facklitterära verk. (nov. 2010)

Och ytterligare en publicerad text ur det amerikanska materialet kan ni från och med nu läsa i tidskriften Horisont, nr 4/2010: det är en mer personligt anknuten essä med titeln Vad är det här för plats? Var är vi nu? Och endera dan kommer Lyrikvännens första nummer för 2011, där jag skriver utförligt om besöket i Galesburg, den lilla präriestaden i norra Illinois där Carl Sandburg föddes och växte upp. Artikeln handlar om denne poet, länge en av USA:s mest populära, med utgångspunkt i det lilla hus där han föddes och i vars anspråkslösa lilla trädgård han och hans hustru ligger begravna. (jan. 2011)

Vid sidan av arbetet med det här materialet har jag också varit sysselsatt med ett urval av mina dikter från första början och till nu. Det har nu färdigställts i samband med förlaget Ariel, som ger ut det, och i mitten av mars är boken redo att möta världen: En skrovlig yta av liv heter den ca 160-sidiga volymen med under-rubriken Dikter i urval 1974-2011. Förutom sådant som hämtats ur de tidigare samlingarna innehåller den också ett dussintal nya, opublicerade dikter. Poeten Lennart Sjögren har skrivit ett efterord. (febr. 2011)

Sakta letar sig den nya boken, En skrovlig yta av liv, in i världen. Ett första tecken på det fann jag i poeten och kritikern Peter Hultsbergs blogg (fagelrod.blogspot.com). Här kan du läsa vad han skrev.

söndagen den 27:e mars 2011

Provinsialism och samhällskritik

Per Helge. En skrovlig yta av liv. Dikter i urval 1974-2011. Efterord Lennart Sjögren. Ariel förlag.

Per Helge har blivit skildringarna av landsbygden och landsbygdsbefolkningen trogen. Denna kontinuitet genom diktsamlingarna och prosaböckerna står tydligt fram i den nyutkomna antologin En skrovlig yta av liv. (Dikter i urval 1974-2011). Under det kulturradikala sjuttiotalet bildade Per Helge tillsammans med Bengt Berg tidskriften Rallarros i vilken de tillsammans med andra skildrade hur landsortsprovinser avfolkades, våldtogs och lämnades med sina ödegårdar. Dikten ”Nu är rätt tid att köpa silver” i samlingen Dessa tider (1982) ger exempel. I en annonsliknande text framstår den ekonomiska vinsten i sin obarmhärtiga och kallhamrade vulgaritet. Inget värde utöver pengarnas visar sig betyda något. Silvret som vid sidan om annan nytta också äger skönhet i bruksföremål och i varjehanda smycken reduceras till en marknadsvara. Precis som det handlas med människors eventuella värde. Ändå uppfattar jag dikten om silvret som en solitär i den omfattande lyriska produktionen. Per Helge må uppröras av samhällsutvecklingen men för den sakens skull agiterar han inte i sina dikter. Genom att skildra eviga världen såsom naturen och gemenskaper mellan människor riktar han ljuset mot en alternativ livsstil. Under ytan av vidlyftiga och rustika dikter förnims ett lugn, en eftertänksamhetens reflektion. Vi läser i en prosadikt hämtad från Sång för arbetshästar (1999):

JAG GÅR UT I LANDSKAPET, IN I HEMLIGHETERNA, DE FULLT synliga, dolda sidorna av den som nu rör sig allt längre ut i det. För betraktaren finns en punkt, en gräns, där jag plötsligt försvinner som tvåbent varelse och i stället blir synlig som en bland de andra: träden, hararna, stenarna. Dikena, där allt sjunker ner i osynlighet. Försvinner bort i en obe- märkthet som får betraktaren att hämta åter blicken och gå vidare.

Vid tiden för Rallarros var det inte ovanligt att kulturarbetare av lite olika snitt inspirerades av den så kallade Gröna vågen. Till denna fascination för landsbygden och ett liv i harmoni med naturen kom glädjen över gamla tiders seder och bruk, men även redskap att lyftas fram. En sådan nostalgi kan tyckas vara harmlös men blir tröttsam när det gamla orvet används av diktare, filmare eller konstnärer som en artefakt att göra sig märkvärdig med. Ett sådant användande av en åderlåten provins inslag är främmande för Per Helge och hans poesi. Det är av den anledningen som han i nära nog ett halvt sekel kunnat fortsätta att frilägga tidlösa sanningar om människan och hennes djupare behov i diktsamlingarna. Helge återkommer ofta till långsamhetens lov. I en sådan långsamhetens provins där historien, landskapet och diktens ord genomlyser varandra finns kraft att hämta för en nutidsmänniska som så ofta kastas än hit, än dit i en historielös tid där orden i braskande formuleringar lovar runt men håller tunt. Per Helge konstaterar: ”Denna dag har inget namn, och aldrig tar den slut”. PETER HULTSBERG

Sedan november 2007 har jag regelbundet medverkat i Radio Västmanlands serie Tänkvärt, med korta inslag på fyra-fem minuter som sträcker sig efter ett annat tidsperspektiv än det snabba dagsjäktets. Nu, snart fyra år senare, har jag hunnit med nästan femtio såna inslag. De har ägnat sig åt något aktuellt eller något tidlöst, outslitligt ämne, eller allra helst: åt något aktuellt speglat i historiens, traditionens, minnets ljus.
Eftersom jag ofta fått spontana och mycket positiva reaktioner på de här inslagen, har jag nu gjort slag i saken och samlat femton av dem på en cd-skiva med titeln Tänkvärdheter. Den är alldeles ny, oc än så länge finns den att köpa av mig direkt, men också i bokhandeln i Sala eller på Bygdecentret i Västerfärnebo. Fler ställen ska tillkomma. (aug. 2011)

Tisdagen den 20:e november 2012

En rolig sak hände mig på vägen mellan november och december: jag fick Werner Aspenströmspriset för 2012, en utmärkelse som Werner Aspenströmsällskapet delar ut. Priset instiftades 2005 och består av en stickad röd ylletröja, den s.k. molntröjan, efter en modell som burits av Werner Aspenström själv. (Tröjan är stickad av Gunn Britt Bengtsson i Ängelsberg, direkt för pristagaren.)

Jag fick ta emot priset en novemberkväll i ABF-huset i Stockholm, i samband med W.A.-sällskapets årliga huvudmöte, och motiveringen gladde mig förstås: "Per Helges lyriska författarskap är tryggt rotat i en lantdlig trakt och han har ett känsligt öra för en alltför sällan avlyssnad våglängd: det långsamma. I hans dikter får nuet ett tidsdjup, de öppnar sig mot spår av ett långt förflutet som dagens landskap fortfarande bär samtidigt som de lågmält ställer livsavgörande frågor om allas vår gemensamma framtid."
Aspenström är som bekant en av våra allra främsta poeter från 1900-talets andra hälft, så priset är därför verkligen hedersamt. Har man, som jag, dessutom lärt mycket av den hållning hos honom som kanske blir tydligast i dikten "Ikaros och Gossen Gråsten", nämligen strävan efter "att stanna och att äga tyngd", är det förstås med extra glädje man tar emot priset.

Per tillsammans med Göran Bergengren (pristagare 2010)

20 april 2013

Lagom till jul 2012 fick jag en förfrågan från det kommunala bostadsbolaget Salabostäder; de ville att jag skulle skriva boken om bolagets 65-åriga historia. Det var bråttom - manuset måste göras färdigt till mitten av mars. Jag sa ja, och direkt efter helgerna satte jag igång. Det blev ett både hektiskt och roligt arbete, och medan det pågick hann jag lära mig en del både om hur ett bostadsbolag fungerar och om Salas historia under det senaste halvseklet. Tryckfärdigt manuskript, inklusive bilder, lämnade jag två veckor tidigare än utsatt manusstopp, nämligen den sista februari.
Sedan vidtog kontakter med formgivare och tryckeri, och lagom till Kulturnatta, den 20 april, var boken färdig och kunde presenteras, vilket jag gjorde på biblioteket tillsammans med Glenn Andersson, ordförande i bolagets styrelse.
Det blev en fin bok, vågar jag säga, på 112 sidor, med fin och inbjudande formgivning. Åtminstone var beställarna mycket nöjda med resultatet. Återstår nu att se och höra vad de tilltänkta läsarna säger.

3 juni 2013

Gunnel och jag var i Värmland i helgen, för att bl.a. se det nya Lars Lerin-museet på Sandgrund i Karlstad och också fördjupa oss en del i aspekter på Fröding. Hela helgen rådde ett fantastiskt sommarväder, och det blev en mycket behaglig och inspirerande resa.
Hemkomsten blev inte så dålig, den heller. När jag hämtade posten, låg där ett brev från Peter Englund. Ja, just han, Svenska Akademiens ständige sekreterare. Han ville meddela, att man beslutat tilldela mig "ett extra pris ur Akademiens egna medel", som formuleringen lyder på detta som jag tror årligen återkommande pris. Fullständigt överraskande, alldeles oväntat! Inte nog med att jag får känna mig mycket hedrad, jag fick dessutom 60.000 kronor. Ja, det var ett glädjebesked att få, en vanlig måndag!

4 juni 2013

Under de senaste två, tre åren, har jag ägnat mycken tid åt ett antal amerikanska författare, vilka alla på något sätt anknyter till den vida och inte särskilt väldefinierade genre som kallas Nature writing. Det betyder att jag just nu har flera manus färdiga, som väntar på att bli förädlade till böcker. Min egna stora bok i ämnet, den som ska heta Mellan prärien och evigheten och som innehåller såväl ett dussintal ingående presentationer av lika många författare inom genren som glimtar från den långa resa Gunnel och jag gjorde över USA:s prärier 2009, utkommer våren 2014. Urvalet essäer av Wendell Berry, som jag jobbat med en längre tid, kommer förhoppningsvis att ges ut 2014 eller 2015. Ett manus med drygt 30 dikter av den fine poeten Ted Kooser i Nebraska ligger för närvarande under ögonen på en förläggare. Till de här titlarna ska jag återkomma.
Men när det gäller poeten John Haines tog jag saken i egna händer. Haines är en mycket fascinerande och framstående poet och prosaförfattare, som gick bort 2011, 87 år gammal. Den större delen av sitt liv bodde han i en ödslig del av Alaska, där han inte bara skrev utan också försörjde sig genom jakt och fiske, fångst av småvilt och en egen trädgårdstäppa. I hans dikter förs man djupt in i den tystnad som präglar dessa vilda trakter. Hans dikter, som hämtat en hel del inspiration från de klassiska kinesiska diktarna, har, utöver den poetiska skönheten, också en nästan meditativ kvalitet.
I boken Om ugglan ropar igen har jag samlat drygt trettio av Haines dikter översatta till svenska. Eftersom Haines är alldeles okänd i Sverige, har jag också skrivit ett längre efterord, där jag lite närmare presenterar författaren och hans verk.
Jag har just fått boken färdigtryckt från tryckeriet, och nu börjar det roliga arbetet med att på olika sätt göra det bekant för omvärlden att den finns. Det borde gå; Haines är verkligen en världsförfattare.

31 aug 2013

I fjol gav jag på Rallarros ut en liten bok med dikter, föranledda av en svit gouacher som konstnären Sture Meijer tidigare hade sänt mig. Landskapelser heter boken. Du kan läsa om den här på hemsidan. Döm om min förvåning - och glädje - när jag fick en förfågan från det förnämliga Galleri Kaz i Västerås, som ville ställa ut såväl gouacherna som dikterna. Sture Meijer var med på noterna, och nu kan du därför beskåda hela materialet och därtill ett tiotal av Stures oljemålningar på galleriet, som ligger mitt emot Rudbeckianska gymnasiet, alldeles där Kyrkbacken börjar.
Utställningen invigdes av f.d. kulturredaktören på VLT, Kersti Bergold, jag själv berättade lite om bakgrunden till Stures och mitt samarbete (som faktiskt började 1987, då han tecknade ett omslag till min diktsamling Kråkskuggor) och läste några av dikterna. Under tiden rådde full och trivsam trängsel i lokalen - några fick till och med stå utanför och kika in genom dörröppningen. Ja, det var en vernissage, det. Utställningen pågår till och med den 22 september.

9 maj 2014

Nu finns sen en tid min bok Mellan prärien och evigheten, som jag skriver om här ovan, i tryck och åtkomlig. Duktiga formgivare har gett den såväl ett spännande och fyndigt omslag som en vacker inlaga. Jag har fått kommentarer från en del läsare, och jag har haft tillfälle att presentera den i ett par sammanhang inför olika grupper av läsare. En och annan recension har också hunnit med att dyka upp i dagspressen.
Tyvärr utmärkte sig Aftonbladet genom att trycka en recension (8 maj 2014), skriven av en skribent vid namn Magnus Ringgren, som är så full av missförstånd och av allt att döma ett resultat av så dålig innantilläsning, att jag för rimlighetens skull känt mig manad att kommentera den. Eller är det ointresse - eller ännu värre nån form av förutfattade negativa meningar - som styrt honom? Den verkliga stötestenen för Ringgren tycks vara Wendell Berry, vilken han uppfattar som en representant för "självägande bönders bekännelse till jorden och kretsloppet, traditionen och naturen." Nu är det så att Berry, så långt det går att komma från att på något sätt försvara jordägarna mot de jord- eller meddellösa, eller vad det nu är som antyds, tvärtom är det närmaste man kan komma en modern rebell i dagens USA, en som utifrån en alldeles oberoende position och med sitt eget familjejordbruk som utgångspunkt för odlandets - ja "naturens" om vi så vill - och de småskaliga odlarnas talan gentemot de gigantiskt stora jordägarna och de kluster av företag som i maskopi med såväl myndigheter och politiker som lantbruksuniversitet och dylika institutioner styr den agribusiness som nästan helt slagit ut traditionellt jordbruk. De lierade oljeindustriernas och bankernas väldiga makt inte att förglömma. Grovt uttryckt har det fåtal bönder som ännu håller ut blivit ett slags underleverantörer till den gigantiska industrin av processad mat. Den konsumenternas och småproducenternas motrörelse av farmers ´markets som snabbt växer i USA idag har i hög grad inspirerats av Wendell Berrys (och andras också, naturligt nog) insatser.
Den levande Thoreau-tradition där många av dagens författare verkar, av vilka jag i min bok funnit det värt att presentera nåt tiotal, förbigår recensenten helt. I stället tror han - och hävdar - att denna tradition i stället "nog" finns i de mer reaktionära delarna av båda de stora partierna.
Nog om detta. Den intresserade kan själv läsa, både recensionen och boken, och bilda sig en egen uppfattning. "Dixi et salvavi", som de gamla romarna sa.

15 juni 2014

I den ovan nämnda boken Mellan prärien och evigheten berättar jag alltså, som framgått tidigare i den här spalten, om en rad författare och poeter i USA. En av dem Ted Kooser, är en utsökt fin poet bosatt i Nebraska. Under vår stora resa i bil över den nordamerikanska kontinenten 2009 hälsade vi på honom och samtalade under några timmar om poesi och liv. Kooser är ovanligt lågmäld, både som poet och som person, hans dikter uppehåller sig helst i det vardagliga, konstlösa och oansenliga, men han finner ständigt detaljerna som får allt att lysa. Tidigt bestämde jag mig för att översätta ett urval av hans dikter till svenska. inte nog med det - jag gjorde det också, och när jag i vårvintras sände det färdiga manuskriptet till förläggaren Mikael Nydahl på förlaget Ariel, bestämde han sig nästan omgående för att ge ut det. Nu har jag just fått första exemplaret av boken, som heter DET HÄR ÄR ALLTSÅ NEBRASKA. Den är försedd med ett enkelt, vackert typografiskt omslag som leder direkt in i dikterna. I ett efterord försöker jag också ge en bild av poeten Ted Kooser och samtidigt förklara varför hans dikter har den attraktionskraft som de faktiskt har. Här ett litet exempel:

FEM PÅ EFTERMIDDAN

Duvan flyger till sitt rastställe
på en fönsterhylla ovanför trafiken,
och hennes skugga, ur stånd att flyga, klättrar
snabbt över tegelväggen för att möta henne där.

Så har vi mött varandra du och jag, klockan är fem,
din cykel står invid verandan, där vinden
ännu sjunger i den, och mina skor vid sängen
är varma än av att ha vandrat vägen hem till dig.

Nyligen var jag i Vimmerby och invigde min nya bok Det stora kärlet, med undertiteln Berättelse om en släkts livsfärder i Småland och Nordamerika. De svenska avsnitten utspelar sig i socknarna runt Vimmerby och Västervik, och därför ville Stadsmuseet Näktergalen i Vimmerby ge ut den. Att museilokalen var fylld till brädden av intresserade åhörare när jag berättade om boken, förvånar mig inte; det här är ett ämne som berör så många människor. Ja, även om min bok berättar om just smålänningar, hemma och senare som utvandrare och med tiden amerikaner, är det en historia som är giltig och igenkännbar i de flesta trakter av Sverige. Du kan läsa mer om boken under fliken Böcker.

15 december 2016
Det kom ett brev från Svenska Akademien. En vanlig torsdag, lite inträngt mellan en rejäl reklambunt och Vimmerby Tidning, låg det där, med adressen skriven i utsökt vacker kalligrafi. Ett stipendium från Akademien, berättade Sara Danius i brevet, om 60.000 kronor, ur Stina och Erik Lundbergs stiftelse. Alldeles överraskande, ett sådant pris kan man inte ansöka om. Glädjeeffekten blir desto större just därför. Akademien lämnar inga motiveringar till sina priser – såvitt jag vet är Nobelpriset det enda undantaget – men efter alla ansträngningar med den nya boken, Det stora kärlet, som nu äntligen blivit färdig och utgiven, tillåter jag mig att se ett samband mellan de båda händelserna.
Oavsett vilket: en riktigt god och inspirerande nyhet blev det.