Större delen av mitt liv har jag bott på landsbygden. Jag har levt med de miljöer och människor jag ägnat mina böcker åt, men nuet har fått djup av det gångnas ständiga närvaro. Min nya diktsamling, Folksånger, utgår från att jag ser det gångna få allt mindre plats i det och de närvarandes liv och medvetande. Glömskan vinner mark, nuet tar allt större utrymme. I de här dikterna låter jag det gångna, sådant det ännu finns kvar i min levande hågkomst, få utspela sig i gränstrakterna mellan minnet och det levande nuet. Levande hågkomst, ja: gestalterna och miljöerna finns hela tiden som levande bilder i mitt minne, de allra flesta av dem har jag inte ens sett på bild! Och de tröttnar aldrig på att göra sig påminda:
Som landsvägarna i ett fyrvägskors,
vilka kommer och går på en och samma gång,
framåt och bakåt och i alla väderstreck,
far bort och återkommer utan uppehåll och
hela tiden;
så har jag själv förvandlats till ett vägskäl
som pulserar likt ett hjärta, varifrån jag slungas ut
och håvas in, varje ögonblick fragment och
summa; del av varje röst och varelse som
närmar sig och ger sig av
Var och en av dem en textrad i den dikt
som i sin underliga tonart oavbrutet sjunger
våra liv
|
