Det var 1985 som jag började läsa Wendell Berry. Med min familj hade jag nyss flyttat in i en gammal gård, mitt i en åldrig bondby i norra Västmanland, och allt i den miljön kändes som en hemkomst. Från och med det ögonblick när jag upptäckte detta författarskap, som hade hela sin utgångspunkt i liknande miljöer och med samma förhållningssätt till omvärlden som jag kände igen i min egen hållning, blev han en ständig följeslagare. Hans essäer var stränga i sin kritik mot en övermodern samhällsform som i väsentliga avseenden hamnat på villovägar, med negativa mänskliga, moraliska, ekonomiska konsekvenser för alltför många människor. Berry blev helt enkelt en talesman för dessa, liksom för en annan, mer ansvarsfull hållning i politik, ekonomi, kultur, livsstil i stort. Grunden för den kritiken hämtade han i erfarenheter av ett äldre samhälle där det lokala var viktigt, och där de mänskliga kontakterna, det gemensamma bästa var ledstjärnor. Inget, menade och menar Berry, hindrar oss från att verka för att återskapa dessa värden idag. De endra hindren finns i oss själva. Det är inte förvånande att Wendell Berry, nyss fyllda 83 år, idag är en författare vars inflytande hela tiden växer.
   Efter att ha besökt Wendell Berry 2009, på hans lilla gård i Kentucky, satte jag på allvar igång med att göra det jag länge hade planerat: att översätta ett urval av hans essäer, en samling texter som spänner över ett halvsekel. Det är verkligen en stor glädje att förlaget Ariel nu ger ut detta urval (jag har också skrivit ett utförligt efterord) i en bok som dessutom blivit ovanligt vacker.  Detta är första gången Wendell Berry presenteras på svenska.