En sensommarkväll i mitten av 1980-talet, just inflyttad i den gård i norra Västmanland där jag sedan dess varit bosatt, blev jag en kväll stående under det hundraåriga gårdsträdet, byns äldsta invånare. En insikt, förmedlad av den mäktiga almen, slog rot i mig: ”sakta och tunt är jag i färd med att skrivas in, en i raden, i det gamla gårdsträdets kartotek av årsringar.”
   Det mötet blir utgångspunkten för en lyrisk essä om historia och tillhörighet, rotfäste på en plats och rörlighet ut mot världen omkring.

Per Helges röst är rofylld och lågmäld, nästan dov. Den tycks komma ur själva mullen. Hoppas han fortsätter att sjunga för oss. (Susanna Roxman, Aftonbladet)

Det är en mild tänkebok om åldrandet, livet och döden, och den sträcker sig rätt in i världen. Tystnaden tar ton. De döda talar. Steg och rörelser får nytt liv genom betraktaren. (Torvald Larsson, Östgöta-Correspondenten)